M och H’s lille är här!
Världens finaste!
Välkommen du lille!
Vi kommer alltid att minnas vädret du valde vid din ankomst:
Ytterligare 20 cm har kommit sedan bilden togs…
Vilgots barnvagn är nu såld – den kommer inte att stå tom längre. Försäljningen var ett ”closure” som var nödvändigt. Vi ger inte upp hoppet dock!
och sedan finns det Hjältar!
http://www.gt.se/nyheter/1.1786104/jesper-raddade-ko-ur-godselbrunn
Straffas jag?
Varför?
Vad har jag gjort?
För alla svordomar?
För alla dräpande kommentarer?
För alla elaka tankar?
För nonchalansen?
För att jag tagit saker för givna?
För att jag inte kan finskans alla jävla kasus?
Är det för att jag ska lära mig någonting?
Vad?
Att livet är orättvist?
Att livet innehåller motgångar, på motgångar, på motgångar, på motgångar, på motgångar….?
Att jag är värdelös?
Check! Noterat, uppfattat och förstått.
Nu då?
Stanna?
Flytta?
Vänta?
Ge upp?
Whatever…
Förra helgen sven- och möhippades det. Trevligt var ordet. Det är en ära att få tal del av Å och K:s resa. Finare människor står inte att finna. Genuint goda.
Den här helgen började i fredags med att det skulle drickas vin på krogen med arbetskamraterna. Jag och F ”förfestade” hemma hos honom vilket var oerhört roligt. Vi var båda på toppenhumör och pratiga. Myyyycket försenade dyker vi upp på krogen där det överraskas med liveband som spelar Nita-låtar hela kvällen. Mycket lyckat.
Lördagen tillbringades hos SIvan då Leopold lyckats lämna Slovenien för Sverige under ett par veckor. Gött med mat som vanligt – men vinet gick inte att dricka…fredagens vin och cider skvalpade fortfarande i kroppen…erk.
Lördagskvällen innebar babbel med V vilket är skönt för själ och hjärta. Ett avgrundsvrål från D skrämde oss halvt från vettet mitt i konversationen. Tydligen hade någon Zlatan gjort någon form av gudabenådat och fenomenalt mål (läs: råkat stå ivägen med magen vid rätt tillfälle) i en sport som kallas fotboll. Det tyckte jag var roligt – avgrundsvrålet alltså. =)
Söndag. Söndag. Söndag. Tråkdag! Redan innan jag vaknade hade tristessen gripit mig. Tack och lov orkade M följa med på en ”strosa-på-Mariberg-tur” där vi ”absolut-inte-skulle-komma-på-tanken-att-köpa-något-onödigt”.
M köpte mycket dyra knappnålar 
och jag kom hem med pysselgrejer…
Så här fin örhängeshylla få man av spånskiva, skumgummi, tyg och tråd:
Hmm…alla mina örhängen fick dock inte plats – trots att jag slängde ett 20-tal par. Mååååånga hängen ligger fortfarande i olika lådor och askar. Så blir det när man sparat sedan 80-talet. =) Nåväl, bilden visar några av mina vardagsörhängen för närvarande. När man tittar på dem så kan man inte låta bli att undra vad för slags vardag jag har. =)
Ett annat inköp var detta:
En bricka med diverse doftblocksljus (vanilj, melon, lavendel, hallon – salig blandning – I love it!). Jag älskar hösten då luften är klar, färgerna är sprakande, värmen är lagom och då man börjar tända sina färgglada, väldoftande ljus inomhus…
Jag mår bra av att handla – även di minsta ting.
Jaha, då har man börjat jobba igen. Skönt. Fullt ös hela dagen, medvetslös på kvällen. Tack och lov för friidrotts-VM och tv-soffan.
Renovering? Nu hör jag er väldigt dåligt…
Vi är två arbetsenheter som har slagits ihop, vilket är mycket positivt. Hopslagningen innebär fler elever och fler lärare i samma lag. Fler lärare betyder fler roliga upplyftande själar och mindre fokus på energitjuvar.
F är i ”mitt” team! Vi kommer förhoppningsvis att hitta på en massa skoj tillsammans!
På tal om det – vi såg ovan nämnde i Nyköping förra helgen:
Som en ridande Hertig Karl!
Hela outfiten!
Notera den extremt glada blondinen bakom Hertig Karl! =)
Ikväll har jag hjälpt låtsassonen med gymnasiematte! Efter det kan man inte känna sig mindre än fantastisk – särskilt inte med tanke på att matte är mitt värsta ämne…eller…eh, ja, geografi skulle kanske en del påstå men det talar vi tyst om. Hur som helst så känner jag mig ganska smart just nu och den karamellen tänker jag suga på ett tag. =)
Vi åkte på tur till det fagra Norge. Längs de små vägarna är utsikten sagolik.
Det var inga "vanliga" campingar i Norge. De bestod av en gräsplätt, en fjord och minst ett fjäll. Otroligt lugnt och vackert.
campingutsikt
Radhuslänga i Röros. Den gamla gruvstaden är upptagen på UNESCOs världsarvslista. Byggnaderna stammar från 1600-talet.
Röros - en gränd.
En gata i stan.
En annan gata i stan.
Finaste huset i hela Röros!
Efter Röros for vi till Trondheim för att beskåda Nidarosdomen - den största catedralen i Scandinavien. Byggd i början av 1000-talet. Tengel den onde av Isfolket gillade inte byggnaden =) men det gjorde vi!
Porten till Hegra fästning. Hegra fästning uppfördes 1907-10 till försvar mot eventuella svenska angrepp efter unionsupplösningen 1905. När de tyska trupperna i april 1940 invaderat Norge ryckte 200 norska frihetskämpar in i fästningen, satte den i bruk igen och lyckades stå emot massiva tyska angrepp även när man lagt ned vapnen i övriga delar av landet. Försvaret på Hegra festning var det sista som föll mot tyskarna...Quislings föräderi glöms aldrig.
Utsikt från fästningen.
Tillbaka i Sverige som också är vackert med fjäll, vatten och fotograferande slovener.
Vi ramlade in på en älgfarm och fick träffa Arthur (aka Kung Arthur) och hans kompisar (hov).
Innan vi fick gå in till älgarna fick vi muta dem med lite "potät" som den norske guiden kallade det. Gissa om de gillade potät!
Budda bjuder på ett smile!
Kung Arthur og kung Olav!
Inte varje dag man får pussa en älg!
Utsikt från en camping i Åsarna.
Gött och roligt var det!
In mot vardagsrummet. Varför städa när man bara kan dra ner presenningen...
Hur många armar och ben behöver man för att sätta upp en skiva?
Svärfar måttar millimetrar.
Om man inte har något bord så bygger man ett genom att borra fast en gammal dörr på trappräcket. =)
Tänker du sitta i soffan med de där byxorna?!
Kissen inspekterar hela arbetet. Hm, han klär i brunspräcklig lenoliummatta.
När man har inspekterat och dessutom hjälpt till genom att damma med päls och morrhår, får man äta muffinssmulor. Det bästa som finns!
Sådär, då var gipsskivorna på plats!
Så här ser det ut hemma just nu:
Rivet var det här!
under trappen
Golvet borta ovanpå trappen
Maken och svärfar långt uppe i taket...
Svårt att visa hur högt upp de egentligen är.
Är den här eldragningen en laglig?
En skrapad och grovslipad del av trappen.
En finslipad del av trappen.
Det är ett tag sedan jag skrev. Behöver jag påpeka det? Det blir oerhört uppenbart att det är ett tag sedan då jag läser mina egna inlägg. Väldigt mycket vatten har runnit under de beryktade broarna sedan inlägget ”upptäckt”. Enorma mängder vatten. Så jäkla mycket vatten att det är omätbart.
Varning för en massa gnäll.
Sista chansen att sluta läsa och slippa ältande…
Försent.
Jag har alltid sett mig själv som en glad och social människa. En kvinna som tycker om att vandra sin bana på jorden, som tycker om möten med människor, som gillar utmaningar och trivs med livet. En riktig kontaktannonskliché. =) Dessvärre upptäckte jag överraskande nog en dag att jag var förändrad. Jag grät på mornarna för att jag inte ville till jobbet (men åkte givetvis dit ändå), jag var ilsken hela dagarna och tyckte att alla, ALLA, var kompletta idioter. Jag ville inte umgås med mina vänner, ville inte ens prata i telefonen med någon. Varje natt förstördes sömnen av mardrömmar, riktigt, riktigt hemska sådana. Jag började bli fysiskt sjuk; hjärtat högg och håret föll. Jag blev trött och apatisk. Slutligen gick jag till en läkare för hjärtat. Det var inget fel på hjärtat. Jag var på väg in i en depression.
?
Va? Ursäkta mig? Haha, och hur skulle det ha gått till om jag får fråga? Depression? Vem skulle ha smittat mig med den? Jag är ju bara lite trött …
De ville sjukskriva mig och ge mig sömntabletter . Jag avböjde båda förslagen. Att gå hemma och klättra på väggarna är långt ifrån positivt för mig. Jag fortsatte helt enkelt att arbeta men tog mig en funderare på vad som månne orsakat mitt begynnande missmod. Var det något särskilt som hade hänt den senaste tiden?
Ja, det kan man väl säga att det var.
Allting började för ett år sedan (25/7) med att vi förlorade vår lille Vilgot (som jag skrivit om tidigare). Den smärta och sorg förlusten innebar är svår, nästintill omöjlig, att sätta ord på. Jag bar honom, födde honom, höll honom. Han var så fin. Lik sin halvbror.
Jag är en mor utan barn. Barnvagnen står tom och oanvänd.
Efter ett tag blev jag gravid igen. Glädjen var givetvis stor men inte helhjärtad. Jag vågade inte vara lycklig fullt ut, jag visste ju hur illa det kunde gå. Och just så gick det – illa. Vi förlorade Bebbe i vecka tio. Även om vi inte visste om Bebbe var han eller hon, även om vi aldrig fick se henne/honom och hålla i henne/honom så var sorgen oändlig. Sorgsåren efter Vilgot revs upp ånyo och smärtan blev svår att tåla. Jag pratade inte med vännerna den här gången, det fanns ingenting att säga.
Jag är en mor utan två barn. Barnvagnen står tom och oanvänd.
Båda dessa gånger fortsatte jag att arbeta heltid och plugga deltid som om ingenting hade hänt. Givetvis.
Efter ett tag sökte jag jobbet som var som gjort för mig – och fick det! Äntligen något positivt som hände! Jag skulle få en rejäl lön, saker att säga till om och framförallt skulle jag få riktigt meningsfulla arbetsuppgifter. Dessvärre gick någonting snett mellan cheferna och plötsligt var jobbet inte mitt längre. Kanske kan man tycka att det inte är någonting att gräma sig över – men sökningen hade pågått i månader. Det var intervjuer på intervjuer. Jag genomgick diverse manglingar, träffade min ”stab”, pratade med min chef om tjänstledigt. Allt var klart, jag var så otroligt glad. Men nej – tillbaka till det ordinarie jobbet med slokande, skamset huvud.
Det tog veckor innan jag ens kunde hitta en tillstymmelse till engagemang för det gamla vanliga slitet.
Man fick väl vara glad för att man hade ett jobb…
Februari anländer med än mer sorg. En vän sedan många, många år avled i bröstcancer. Vad f-n säger man… Begravningen blev en vansinnig upplevelse. I denna fruktansvärda sorg så skrattade vi och kramade om gamla vänner från tiden då det begav sig – så härligt att ses igen! En av oss saknades dock. Jag ser henne då och då, på face book. Surrealistiskt.
Det var här någonstans som jag började känna mig sjuk. Självfallet var jag sjuk. Min medicin (för ämnesomsättningen och ingenting annat ) är aldrig rätt inställd, vilket mer eller mindre förhindrar viktnedgång, ägglossning (med allt vad det innebär) och hårtillväxt. Kan inte bara någonting få fungera som det ska?
Under våren ringde en representant från en gymnasieskola upp mig och ville att jag skulle börja jobba hos dem. WOW! Vilken grej. Jag blev överlycklig. Äntligen en ljusning i den förbannade tunneln. Äntligen något positivt som händer! Eller? Nej, såklart inte. Givetvis strulade även det till sig och de kunde inte erbjuda mig det de från början utlovat, varpå jag blev tvungen att tacka nej.
Nu räcker det. Nu är det ta mig f-n nog.
Så har livet sett ut och fortsatt det senaste året. Givetvis har där funnits ljusglimtar under tiden – giftermål och Brysselresa för att nämna ett par, men överlag har det varit, och är fortfarande, tungt. Det är tungt att leva med sorg, frustration och stress. Det är tungt att aldrig känna sig helt glad, att inte tycka att något särskilt är roligt. Det är tungt att ha en tom barnvagn i garderoben. Det är tungt att alla tankar kretsar kring bebisar. Det är tungt att inte känna igen sig själv.
Nåväl, jag hankade mig fram. Gick och pratade med någon, vilket gav mig föga. Ett lärde jag mig dock – tänk positivt! Så det positiva som kommit ur allt ovan är väl att jag äntligen har något att skriva på min blogg. =)
Den natt är lång som aldrig ser en morgon.
W.Shakespeare
PS!
Alexander Rybak (NORGE) vann Eurovision! Jag sa ju det!
